Politiker Pia

Jag ser på mig som en mångsysslare och har svårt att göra "bara en sak". När jag ser tillbaka på det jag gjort hittills i mitt liv så spretar det rätt rejält!

Jag frågar mig själv varför det har blivit så? Är det arv eller miljö som påverkat mig?

 

 

Mitt svar på den senare frågan är nog både och. Jag är uppvuxen med en pappa som gjort det mesta i sitt liv. Precis som de flesta döttrar ser på sin pappa som deras idol gör även jag det. Han var min pappa och min hjälte och det fanns absolut inget som han inte kunde göra. Det blev lite jobbigt när man blev äldre och insåg att han kanske inte var så fantastisk som man trott. Nåja, han var i alla fall en mångsysslare av stora mått. För att ni lite ska förstå hur mångsidig han var så ska jag räkna upp en del av de saker han gjort i sitt liv.

 

 

Han gick i Hotskärs Folkhögskola och utbildade sig till möbelsnickare. Vi har faktiskt några möbler kvar som han byggt. Nu efter pappas bortgång är dessa möbler ännu viktigare för oss än vad de var tidigare. 

Han har varit entreprenör och byggt en del av vägarna på Åland. Bl.a. vägen till Eckerö före den blev ombyggd. Vägen ut till Järsö är också en väg han och hans bror byggde.

Han har varit sjöman och haft en egen fiskebåt och även en liten lastbåt, han har jobbat på båt i Nigeria och i Singapore. Jag tror att han varit på Husells, numera Bores, alla båtar.

Han har byggt bryggor, stugor, hus och stall och gjort om två bilar till hästtransporter. Dessutom byggde han två vagnar till mina ponnyer. Han och min systers pojkvän som var vindsurfare byggde en issurfingkälke i lättmetall.

Han har varit dykare och fått de mest underliga uppdrag. De jobbigaste uppdragen var när han var tvungen att dyka efter drukningsoffer. Ett av det farligaste var nog när Viking Lines Aurella gick på grund utanför Långnäs och pappa och Kurre Jäderholm fick spränga loss henne.

Han har jobbat som bergsprängare och varit verksamhetsledare för sjöräddningen och mycket, mycket mera!

 

 

Hans sätt att leva har i förlängningen påverkat mig. Om det är något som ligger i generna eller som är miljöpåverkan vet jag inte men jag vet i alla fall att vi är tre systrar som blivit uppfostrade av en mamma och en pappa som alltid peppat och stöttat oss och att det har rått en Gunde Svahn-mentalitet dvs "ingenting är omöjligt" i vårt hem.

 

Mamma frågade ofta pappa om han var besviken för att han inte fått någon son att uppfostra men han påpekade alltid att det inte var han som önskat en son. Han uppfostrade oss på samma sätt som man kunde ha tänkt sig att han skulle ha uppfostrat en son. Vi fick hugga i och hjälpa till med allt möjligt i tidig ålder och det var inget "pjåsk" för att vi var flickor även om vi aldrig saknade kärlek från våra föräldrar.

 

 

Jag var inte speciellt gammal när jag fick följa med pappa ut på sjön och lägga nät. Då fick man lov att lära sig ro så att han kunde lägga. Både jag och min syster Gea var ofta med ut på både fiskebåten och lastbåten som pappa hade. Han lärde mig navigera efter sjökort och hur man skulle tänka när man förtöjde. När jag var ca 9 år gammal lärde han mig köra grävmaskinen som fanns ombord på lastbåten. När jag var 16 år gammal och vi skulle flytta ut till Lumparland "mutade" pappa mig och sade att jag skulle få flera hästar. Jag hade en islandshäst då men ganska hastigt införskaffades en shetlandsponny och en norsk fjordhäst men det betydde ju att vi måste ha någonstans att ha dem. I min gammelfarfars ladugård skulle det göras plats och det var bara att hugga i och hjälpa till att skotta grus och gjuta golv och måla väggar, slå ner stolpar och spika brädor. Så småningom blev de tre ponnyerna fem stycken och frågan som då uppstår är "vad gjorde jag med dem?"

 

Jo, jag hade turridning för turisterna som bodde i mammas och pappas stugby. På så sätt fick vi in lite pengar på dem. Under lågsäsongen höll jag ridlektioner för ridsugna bybor och så småningom kom det kunder från olika delar av Åland. Då började vi ha ridläger på sommaren med övernattning och det blev rätt populärt. Pappa blev så förtjust i fjordhästen som hette Tuffing så han lärde sig rida och tog gärna en galopptur tillsammans med honom.

 

 

Så småningom tyckte pappa att vi skulle utöka ranchen och införskaffade några tackor och en bagge. Baggen var en riktig elak jäkel så honom bytte vi ut rätt fort. Fåren blev fler och fler och stallet byggdes ut för att inrymma alla djur. Under den här tiden jobbade pappa och jag rätt tätt ihop och vi trivdes bra även om vi inte alltid var överens. Vi lärde oss tillsammans om fellägen vid lamning, om juverinflammationer och livmoderframfall, om slaktvikter och utmönstring och vi gipsade t.o.m. brutna ben på våra patienter.

 

Min uppväxt har helt klart bidragit till att jag inte är rädd för att pröva på nya saker. Jag gillar utmaningar men går gärna vidare och söker nya utmaningar. Därför har jag jobbat i butik, som städerska, dagistant, svenska-franska lärare, hemkunskapslärare. Jag har drivit en klädbutik mitt i centrala Mariehamn tillsammans med min äldsta syster och jag har drivit ett lantbruk med inriktning på får och hästar. Just nu jobbar jag som verksamhetsledare för Ålands Hästsportförening r.f. men jag har ingen aning om vad jag ska bli när jag blir stor för jag är nog inte klar ännu. Jag har ju ännu minst 15 år kvar att jobba.

 

I det tysta har jag en älskad man som står bakom mig och stöttar men jag tror att han ibland skakar på huvudet och undrar vad han gift sig med för dåre. Våra fyra barn brukar tycka att jag ska ta och lugna ner mig och skaffa mig ett jobb med lite lägre tempo. Jag tror att de tycker att jag börjar blir gammal!!

 

Nu kanske ni fått en liten bild av min bakgrund och en bild av varför jag blivit som jag blivit och varför jag gör det jag gör.

 

På återhörande