MENY
Jag har så himla mycket och många tankar kring allt som rör lantbruket och det närproducerade så det blir säkerligen flera inlägg om det. Det jag i första hand vill förmedla är; handla åländskt, ta inte lantbruket förgivet för fortsätter utvecklingen åt det hållet som det går nu och i samma takt är vi snart utan livsmedelsproducenter på Åland!
Den 1 mars, eller egentligen den 3 mars eftersom 1 mars var en lördag, började jag mitt nya jobb som VD för Ålands Producentförbund (ÅPF). Ett jobb som är brett, rätt kunskapskrävande och väldigt intressant. Jag har nu alltså varit på jobb i lite drygt fyra månader och jag tror att jag aldrig känt mig så dum i huvudet som under denna tid. På andra jobb jag haft så har jag känt att jag liksom har någon form av förkunskap och kanske en idé om vad jag vill göra eller hur jag vill utveckla. Här gäller det nog bara att samla på sig så mycket kunskap som möjligt för att kunna bli bra på jobbet. En arbetskamrat sade, bland de första dagarna jag var på jobb, att man får vara ny på jobbet i ett år. DET har jag helt och hållet tagit fasta på även om det är lite jobbigt att det bara är 8 månader kvar.
Ska jag vara helt ärlig och det ska jag väl så har jag liksom alltid sett Åland som ett samhälle med kossor, får, böljande sädesfält, potatis och lök...ja allt som vårt lantbruk idag ger oss. Jag har liksom som många andra tagit det förgivet att detta är bilden som aldrig försvinner men så är det inte!
Att jobba på ÅPF innebär att jag, med stöd av styrelsen och utskott, ska övervaka lantbrukarnas intressen. Det betyder ge remissvar på olika lagförslag som kommer från EU, regeringen och Landskapsregeringen och för övrigt hålla mig uppdaterad med den ny CAP-planen som är under arbete i EU och även nationellt. Det är som sagt brett och det gäller att ha allas bästa i åtanke. Det är inte bara djurgårdar och växtodlingsgårdar. Det är så mycket mera med fruktodling, växthusodling, annan specialodling m.m.
Jag gräver ner mig i faktatexter om F-gasförordningar, avbytarlagar, frågor som rör skyddsjakt eller anläggningar av stukor, naturrestaureringar m.m. Det är mycket information som ska in och det har jag absolut inget emot men som sagt, när man sedan hamnar i en diskussion med folk som är mera insatta och som jobbat ett bra tag med de olika frågorna så känner man sig korkad...inte bara i huvudet utan nästan i hela kroppen!
På alla andra jobb har jag känt att jag har en viss förkunskap. När jag jobbade i barnklädesbutik så hade jag egna barn och visste en hel del om storlekar och material samt vad som var praktiskt och snyggt. När jag jobbade på dagis så hade jag haft småbarn och visste i alla fall någonting om hur man bemötte barnen och gjorde deras vistelse på dagis trivsam. När jag jobbade i skola så visste jag hur jag upplevde skolan och vilka lärare jag tyckte bäst om nämligen de som var lite roliga men ändå hade bestämda regler. När jag jobbade i matbutik visste jag en hel del om mat eftersom jag gillar att äta gott. När jag började på Ålands Hästsportförening hade jag själv suttit med i styrelsen ett tag och hade varit aktiv inom travet både som tränare och kusk så där visste jag vilka utmaningar jobbet förde med sig och också hur jag ville utveckla arbetet. Ja, helt enkelt så har det känts som jag har vetat någonting om basen.
NU är det någonting helt nytt och det känns skrämmande och utmanande men väldigt roligt. Att som snart 52 år får lära sig massor av nya saker om olika områden som jag bara har haft ytlig kunskap om känns väldigt inspirerande. Jag har ju, tack och lov, en bakgrund som lantbrukare själv. Jag drev, tillsammans med min man och min pappa, en får- och hästgård där vi hade 200 avelstackor och ett gäng travhästar på gården. Det var en intensiv tid och jag höll mig nog i min egen bubbla och hade inte så mycket kontakt med andra inom branschen. Det var liksom tillräckligt med att få jobbet på gården gjort, sen var man liksom nöjd för dagen. Just nu är jag tacksam att jag ändå har den kunskapen med mig då jag i alla fall förstår bidragsbiten med stödansökningar och också hur viktig CAP-planen är för hela lantbruket.
Det som gör mig orolig är hur dåligt många av våra lantbrukare mår idag och även hur dåligt insatta gemene man är i vikten av ett livsdugligt lantbruk för ett samhälle som Åland som är så beroende av transporter utifrån. Åland har en självförsörjningsgrad på 59% och det är väldigt högt för ett så litet samhälle men för att bibehålla den graden måste vi tänka närproducerat. Finland har 80% självförsörjningsgrad medan Sverige bara har 50%. I Sverige har de bestämmande politikerna insett risken med att ha så låg självförsörjningsgrad att de tagit fram en ny livsmedelsstrategi 2.0 där avsikten är att höja självförsörjningsgraden, alltså öka den egna produktionen och minska importen. Klokt tänkt!
Vi, ålänningar, måste också inse att det är viktigt att handla åländskt i första hand, inhemskt i andra hand för att sedan vidga cirkeln till nordiskt, europeiskt osv. Det är dyrt men kanske vi kan tänka smartare, äta mindre men hälsosammare. Alla kan kanske inte alltid välja åländskt men alla kan göra det någon gång.
Min man och jag leker med tanken att starta en egen livsmedelsbutik på Åland (verkligen bara en fantasi). En butik som bara skulle sälja åländska livsmedel. Vi började fundera på vad som skulle finnas i den butiken och kom egentligen fram till att det enda som skulle saknas är kaffe och socker. Det är klart att det finns mycket annat också men vi kunde absolut ha en i princip fullvärdig livsmedelbutik med allt från olika grönsaker, ägg, honung, kött, fisk, mjöl, alla möjliga mejeri- och charkprodukter, chips, läsk, öl...ja listan kan göras ännu längre.
Kort sagt, vi har en otrolig mängd fina livsmedelprodukter på Åland och dessa ska vi vara rädda om!
På återhörande
0